Jag hittar inte ord som räcker till för att beskriva hur jag känner just nu.
Det känns som om en bit av mig fattas. Jag vet att jag whinar men jag känner att jag måste få detta ur mig.

Ni kanske kommer ihåg att det hände en liten grej med min pappa, vi fick ju ett brev från honom rätt nyligen som innehöll väldigt mycket hemska saker som vi inte hade någon aning om. Det tog jätte hårt på mig. Det kändes och känns fortfarande som om vissa saker med honom delvis är mitt fel. Det känns som om jag har dömt honom utan att veta hur det egentligen ligger till och p.g.a detta har han mått dåligt. Är det så konstigt att man mår dåligt om man har haft en riktigt usel barndom och sen har man 2 döttrar på andra sidan jordklotet som inte ens tycker om en...
Precis i samband med detta så bestämde ju sig Jan också för att ta sitt liv. Det känns som om det var så längesen men ändå minns jag det som om det hände igår.
Jag var ute med en kompis och vi satt och pratade igenom allt det med min pappa, jag behövde få det ur mig och jag kände hur mina ögon fylldes med tårar medans vi satt där på en bänk och pratade. Då ringde min mobil och det var Van som verkade lite smått panikslagen och började yra på om att Jan var borta. Självklart tog jag itne det så allvarligt just då utan tyckte att jag hade mina egna problem redan så jag sa bara något i stil med att det säkert skulle ordna sig och sen la vi på. Hur kunde jag vara så egoistisk?
Van ringde iaf lite senare igen och var ännu mer panikslagen och sa att hans bror hade ringt polisen och att han inte vågade berätta för sin mamma. Då gick jag hem och vi bestämde att mamma skulle skjutsa mig hem till Van.
Väl där fick jag läsa anteckningar som Jan hade skrivit några veckor innan den 12 december. Han kallade det för sin "döds-dagbok". I denna dagbok skrev han om en plats han ville dö på så jag försökte desperat övertala Van om att han skulle låta min mamma skjutsa oss till det stället så vi kunde leta efter Jan. Men Van vägrade till en början. Det kändes som en lättnad för jag trodde att vi skulle hitta honom där, död, och jag visste att det skulle ta kål på mig och jag tror att Van resonerade likadant.
Sen fick han dock ett telesamtal från en av Jans barndomsvänner som hade varit med honom och lekt på den plats så min mamma skjutsade oss dit och tillsammans med barndomsvännen och med en ficklampa begav vi 3 oss ut i mörkret, ut i natten för att leta efter Jan.
Jag har nog aldrig varit så rädd, jag tror aldrig att mitt hjärta har slagit så hårt som just då. Det var den värsta känslan jag någonsin känt. Det går inte ens att beskriva.
Vi gick ner i skogen vid ån för vi tyckte att vi hörde något prasslande. Vi gick där nere och ropade "JAN!" gång på gång utan något svar.
Efter ett tag ringde Vans mobil och det var polisen som undrade hur Jans mobil såg ut. Dom undrade även om där fanns något speciellt med den som kunde bevisa att det verkligen var Jans mobil och då ploppade en bild upp i mitt huvud.

Klicka på bilden för att göra den stor

Och det slog mig att han hade ett klistermärke på baksidan av sin mobil med Ior på (som ni ser). Jag berättade det för Van som förmedlade detta vidare till polisen i telefonen oc hsen la dom på. Vi fortsatte leta desperat och ropa ännu mer desperat i hopp om ett svar från Jan trots att vi innerst inne visste att även om vi skulle hitta honom där så hade han inte varit i livet...
En stund senare fick Van åter ett samtal från polisen och han gick upp ur skogen en bit och när jag vände mig om för att kolla till honom så föll han ihop på marken och tappade sin mobil och brast ut i gråt. Då blev jag helt tom i huvudet, sprang fram till honom och kramade honom. Både jag och barndomsvännen förstod direkt att polisen hade meddelat Van att dom hade identifierat killen som hade hoppat framför ett tåg ute vid Kulltorp och att det var Jan. Vi behövde inte fråga, vi visste.
Tillsammans gick vi gråtandes tillbaka och min mamma skjutsade Van hem och sen åkte även vi hem.
Väl hemma satte jag mig för att ringa till Stokki, Erica och Bella och berätta för dom men ingen av dom svarade så resten av den natten gick åt till hejdlös gråt och Before Dawn + River flows in you.
På morgonen skulle jag och mamma ha gäster så jag gick upp och försökte sminka mig men det var hopplöst, allt sminket bara rann iväg och jag kunde inte hejda tårarna så mamma fick ringa gästerna och avboka.
Sen ringde jag Nellie som var bästa kompis med Jan nu på slutet och så frågade jag om hon hade hört och så sa hon det är väl klart? men hon lät förvånansvärt lättsam när hon pratade så jag undrade om hon verkligen visste. Så jag berättade att vi varit ute och letat och så frågade hon "hittade ni honom?". Då förstog jag att hon bara visste att han var borta och jag trodde jag skulle dö när jag skulle klämma fram orden att det var han som hade hoppat framför tåget och resten av den dagen känns som en dimma, liksom suddig. Trots att jag spenderade den tillsammans med fina vänner som alla gick igenom samma sak som mig och vissa som t.o.m hade det värre så var det en hemsk dag. Jag har aldrig känt mig så nere som den dagen. Den 13 december. Och jag kommer aldrig glömma hur arg jag blev så fort jag såg en glad människa på stan trots att dom inte kunde rå för att dom inte visste vad som hänt..

Och nu såhär 2 månader senare så känns det som om folk har gått vidare och glömt och som om det är det som är meningen och ändå kan jag inte släppa det. Det känns som om den där fruktansvärda rädslan i skogen den natten och meddelandet om Jans död och att behöva säga det till förväntansfulla Nellie som trodde vi hittat honom oskadd har satt ett djupt sår i mitt hjärta. Det känns som om hela Jan historien har karvat ut en del av mitt hjärta. Där är liksom ett svart hål som ingen kan fylla ut.
Jag förväntar mig inte att ni ska läsa hela den här texten, jag förväntar mig inte att ni ska förstår hur jag menar med ett tomt hål och jag förväntar mig verkligen inte att ni ska förstå den obeskrivliga rädslan jag kände där ute i den mörka, kalla natten, men jag kände att jag bara behövde skriva av mig och berätta för er hur det gick till bara för att liksom få det ur mitt system...♥


Du har lämat ett hål i mitt hjärta. Ett stort, svart, tomt hål som aldrig kommer försvinna.
Jag kommer ihåg så väl när jag tog den här bilden på dig, det var hemma hos dig på din balkong på påsklovet förra året och vi kände inte varandra då. Sen när vi lärt känna varann så visade jag dig bilden och du blev så tjurig för att du tyckte den var ful och raderade den. Du visste aldrig att jag redan hade sparat den på datan dock (a) haha
Och btw, förlåt för att jag visar den för alla nu... men du är så söt♥