Ligger i sängen i mörkret och lyssnar på Du är det finaste jag vet.
Jag kom precis på hur mycket jag saknar dig, allt du sa och alla gånger vi pratade i tele och så slutade det alltid med att jag sa något fel så vi började bråka så klickade du mig. Då satt jag alltid och små log för mig själv och bara stirrade på mobilen för jag visste att du skulle ringa igen ungefär 1 min senare. Det gjorde du också, alltid.
Dom tiderna är förbi och kommer aldrig tillbaka. Tur kanske?
Känns inte så just nu.
Borde egentligen bara tycka det är bra men ändå kan tårarna inte sluta rinna nerför mina kinder när jag tänker på det.
Kan inte fatta vad jag gjorde för fel eller vad som gick snett eller om det helt enkelt var så att jag inte dög åt dig.
Vad det än var så kunde du väl åtminstonne sagt det och inte bara slutat höra av dig?
Men jag glömmer dig mer för varje dag som går. Jag tänker inte på dig lika mycket längre, nästan inte alls nu faktiskt och jag har t.o.m glömt din röst.
Men bara så du vet, var du det finaste jag visste...♥