En Saknad, En en sorg, En himmla massa minnen.
Det finns något inom mig som aldrig någonsin försvinner.
Det är en obeskrivlig känsla, både kärlek och hat.
Jag saknar livet som vi hade men nu börjar jag förstå att det aldrig kommer  tillbaks.
Jag måste glömma det som var, men vad ska jag göra?
Jag bara fejkar mer och mer och säger att jag glömt det och att allt är helt okej.
Men f*ck it, hur ska jag nånsin glömma dig?
Det var du och jag för alltid, det var så det skulle va, det var bara med dig som jag kunde må bra.
Men nu är det för sent, jag har förlorat allt det bra, det enda jag har kvar är tomma ord som du sa.
Jag saknar dig så mycket.
Har du glömt allting du sa; "det kommer alltid vara vi, alltid bara du och jag"
Men mina drömmar har krossats för länge, länge sen, jag hoppas bara att jag kan bli lycklig sen igen.
Man ska aldrig sluta hoppas, det har jag gjort, du är inte värd mig längre, du har spelat dina kort.
Du har haft dina chanser, varför gjorde du så där?
Det enda du har gjort är att slita mig isär...

Text tagen från Sofijah's "En saknad".
Har dock gjort lite ändringar