Det känns så meningslöst just nu. Livet.
Allt jag gör är att gå upp aldelles för tidigt varenda morgon, gå till skolan och deppa, gå hem och sova bort problemen och stressen eller sitta vid datan och sen sova igen.
Detta gör jag (och alla andra i min ålder) varenda eviga dag. Jag orkar inte mer.
Jag är så trött och sliten så jag känner att jag inte kommer klara mer. Jag rymmer snart.
Åker någonstans långt här ifrån där ingen känner mig.
Bara vi var i Karlshamn över helgen (som inte ens är stort, utan tvärt om typ mindre än Ä-holm) så trivdes jag. Jag hade så kul med 3 fina vänner en hel helg. Och sen back to reality.
Jag orkar helt enkelt inte.
Om det ska vara så här och om vi inte har något att se fram emot, varför lever vi då?
Det får vara nog med det här nu. Vuxna som försöker hålla mig inspärrad. Som försöker kontrollera mig och allt jag gör.
Det är kallt, regnigt och allmänt hemskt väder också och det finns ingen som mår riktigt bra vilket gör det ännu svårare att hitta styrka någonstans.
Och den här veckan går man och tänker; "YEES! Looooov nästa vecka! :D" men det varar bara i en vecka. Hur ska jag klara mig sen till nästa lov?
Jag går som på tå och håller andan mellan varje lov i hopp om att jag ska överleva.
Sen är skolan det jag verkligen hatar mest i världen och tanken på att jag ska stå ut med detta skitet i 3 år till och samtidigt prestera bra får mig att bryta ihop.
Allt känns bara så himmla meningslöst.
Jag går i skolan för att få jobb, men när jag har fått ett jobb kommer jag efter ett tag känna likadant för det och resten av mitt liv kommer fortgå på detta viset.
Det får inte hända, det tänker jag inte tillåta.
Jag tänker inte stå ut med detta längre.


There's no reason to keep on smiling. No reason to keep on going.