Det känns som om du aldrig har funnits nu. Det känns som om du är en dröm, liksom något som aldrig varit verkligt, du är något i mitt minne som jag sträcker mig efter men så fort jag snuddar vid dig så försvinner du, liksom ut i tomma intet. Numera känns du liksom overklig...

Du sa att du skulle erövra världen. Helt seriöst tror jag att du hade klarat det, om du bara hade gett det en chans... och du sa att du var min storebror. Du sa att jag var din lillasyster. Men en storebror lämnar väl inte sin lillasyster bara sådär? Hur ska jag klara mig själv? På egen hand?

Jag fylls av panik, ångest och sorg så fort jag snuddar vid tanken på att du är borta. Ordet känns så konstigt i min mun och jag tänker att om jag känner såhär efter bara 4 månader hur ska jag då klara ett helt liv utan dig? Det går inte. Jag vill inte gå vidare utan dig, jag vägrar, men jag måste. Vi kommer ses igen. Det är jag säker på. 

♥ vi ses i paradiset ♥