Anledningen till att jag hatar söndagar - Sitter för bövelen alltid fast i Stavershult och dessutom har jag alltid massa plugg som jag skjuter upp och sitter med stressad som ett svin på söndagarna. Jag vet att det är mitt eget fel men jag pallar inte ._.

I torsdags fick jag en IG-varning i svenskan så känner mig inte lite stressad över detta faktum. Men jag pallar liksom inte ta tag i det. Det känns lite som om mitt liv är en soptipp. Det känns som om jag sitter mitt i soptippen och bara kollar på röran men jag orkar inte resa mig och ta tag i saker. Jag bara sitter kvar och glor. Så känns hela mitt liv, skolan, städning av mitt rum, läxor, val och beslut som måste tas o.s.v.
Såhär har jag kännt ett bra tag tror jag men inte förrän det med Jan hände så bröt det loss. Jag har liksom lyckats hålla det instängt i en liten bur inom mig men den gick sönder och nu orkar jag inget längre. Det känns som om jag har gett upp. Jag känner mig trött, sliten och helt trasig.
Ovanpå allt känner jag mig ensam, alldeles väldigt ensam. Som om det inte finns någon att prata med. Jag har massa kompisar och jag vet att ni ställer upp allihop för ni är underbara, men vissa saker går inte att prata om av vissa anledningar.
Innan var jag rädd för att dö, nu tänker jag att det hade varit rätt skönt att somna och inte vakna upp igen, slippa alla problem, smita från besluten, läxorna, skolan, allt som trycker på som en tung börda på mina axlar. Jag är inte rädd längre när jag går ensam ute i mörkret om kvällarna för jag orkar inte bry mig om det skulle hända något. Nu låter det som om jag vill dö, jag låter som en emo men så är det inte riktigt... jag orkar bara inte. Fast jag är nog en liten emo innerst inne faktiskt tror jag..♥


Det är så lätt att sätta på ett leende varje dag, liksom tejpa ihop sig själv. Men vad händer när man kommer hem? Vad händer när man blir ensam? Då måste man ta bort tejpen och leendet försvinner. Man blir liksom trasig.